Hon är en glad, lite ängslig tjej som tycker att det är jätteläskigt att sova borta. På dagis hade det varit få flickor, men hon fick bra vänner bland pojkarna. I skolan var det också för få flickor men då blev det svårare att vara kompis med killarna. Det blev mer och mer att hon blev utanför och inte fick vara med. Hon blev osäker och det övergick i ren mobbning.
Nu var hon ofta ledsen och det var svårt att skiljas på morgnarna. Innan hon gick till skolan tittade hon på mig och sa Lova, lova! Hon ville att jag skulle svara Lovar, lovar! Det betydde antagligen att hon önskade att hon skulle få vara med de andra flickorna i klassen.
Till en början funderade jag inte så mycket, utan det blev som en ramsa vi sa till varandra varje morgon innan hon gick till skolan. Men när det hållit på ett tag och hennes lillasyster samtidigt skulle hitta sina gympakläder uppstod ofta konflikter. Då fick vi börja om med Lova, lova, och jag skulle se ut och säga precis som jag brukade, annars fick vi ta det flera gånger innan hon till slut kom iväg.
På kvällen när hon skulle tvätta sig tog det längre och längre tid. Jag visste inget om tvångssyndrom på den tiden och förstod inte alls vad jag skulle göra. Ibland tröstade jag henne om hon blev ledsen och vid andra tillfällen var jag irriterad för att hon inte slutade tvätta händerna.
Kvällsnattningen blev längre och längre. Hennes lillasyster kom i kläm. Min man blev irriterad och tyckte att vi skulle säga ifrån. Som föräldrar fick vi svårt att samarbeta eftersom hon tydde sig mer till mig.
Vi tänkte att allt berodde på mobbningen i skolan, vi hade aldrig hört talas om tvångssyndrom/OCD. Vid något tillfälle fick jag se en annons i tidningen om en OCD-förening som startat och där de beskrev hur personer kunde tvätta sig i det oändliga. Det blev början på en lång resa då vi fick lära oss vad tvångssyndrom är och hur vi kunde få hjälp. Det kändes bra att läsa på och jag hade god hjälp av boken ”Pojken som inte kunde sluta tvätta sig” för att förstå den plåga som OCD är.
Vi lärde oss så småningom att inte ge försäkringar, inga fler Lova, lova! Vi tonade ner våra konflikter och försökte skapa lugn i vår familj, även om det inte var så lätt. Vi lärde oss också att uppmuntra hennes framsteg, hur små de än var.