Förr användes uttrycket samlartvång när personer hade svårt att slänga saker. Det användes både för de som hade OCD och de vi nu vet har samlarsyndrom.

Personer med samlarsyndrom kan inte förmå sig att slänga, sälja eller ge bort sina ägodelar. Detta resulterar i att hemmet blir fullbelamrat med saker. De samlar också på sig mer och mer saker, oftast med tanken att ”det kan vara bra att ha” eller av en impuls som säger att de ”måste ha”.

Ungefär 80-90% av personer med samlarsyndrom lider av överdriven anskaffning av saker. De köper nya saker, men samlar också på sig reklamblad, tidningar, saker som andra har slängt eller andra gratis saker. Det är ovanligt att stöld förekommer men beteendet kan utlösa enorm stress om de inte får köpa eller ”ta hand om” de saker de ser och anser sig behöva.

Hemmet fylls med saker, helt oorganiserat, till dess att rummen är fyllda och det ibland knappt går att röra sig i och mellan rummen. Saker som är till synes helt värdelösa, är för dem omöjliga att göra sig av med.

Samlarsyndrom behandlas med kognitiv beteendeterapi, där patienten får lära sig strategier för att hantera sitt samlarsyndrom. I terapin övar man bland annat på att hantera starka känslor och färdigheter för att sortera och rensa ut.