Diagnosen blev nyckeln till framgång
Sofia kämpade i 17 år utan att veta vad problemen berodde på. Först efter att ha fått rätt diagnos och behandling kunde hon ta sig tillbaka till sitt drömyrke som förskolelärare.
– Jag var 24 år när en psykolog sade till mig: ”Sofia, du har tvångssyndrom”. Jag hade aldrig hört talas om det, men det kändes jätteskönt. Nu skulle jag få hjälp.
Vägen till diagnosen var lång. När Sofia Pihlsgård ser tillbaka på sitt liv kan hon konstatera att det fanns tecken redan när hon gick i förskolan.
– Det började smygande, jag hade en väldig rädsla för att kräkas. När jag börjat skolan eskalerade det, jag började kräva att mamma skulle lova att jag inte skulle bli sjuk. Sen gick det ett par sekunder, och sen var hon tvungen att lova samma sak igen.
Att be andra säga att bekräfta att inget farligt kommer inträffa är väldigt vanligt när det kommer till tvångssyndrom, eller OCD som det förkortas på engelska, det kallas ”försäkringar”. Den som har OCD vågar inte lita på sitt eget omdöme, men blir heller inte lugnad när omgivningen säger att det inte finns något att oroa sig för.
– Säger någon att det bara är 1 av 2 500 som drabbas av en viss sjukdom ser du bara den där enda personen, inte de 2 499 andra, säger Sofia.
Den som träffar Sofia idag kan inte ana vilka problem tvångstankarna har ställt till med för henne. Hon utstrålar lugn och trygghet, har jobbat flera år som förskolelärare och känns som vilken tvåbarnsmamma som helst. I höstas debuterade hon som författare med barnboken ”Izas hemlighet”, som handlar om tvångssyndrom. Men under ytan finns en historia av långvarig oro och ångest. Det var inte bara rädslan för att kräkas som upptog hennes tankar. Hon lade en stark press på sig själv att hon aldrig fick misslyckas, hon ville vara en god vän, vara framgångsrik i skolan, aldrig snatta – kort sagt, hon ville vara exemplarisk.
– I gymnasiet kunde jag fastna totalt i skolarbetet, när jag pluggade till ett prov kunde jag inte släppa det ur tankarna en sekund. Även om jag gick iväg och fikade med några kompisar låg tankarna på skolan där i huvudet och malde hela tiden. Jag satt uppe länge på nätterna och kunde inte sluta. Egentligen var det ju en jättedålig strategi, resultaten blir ju sämre om man är trött och orolig hela tiden.
Under gymnasietiden var det ingen som uppmärksammade att Sofia mådde dåligt. I efterhand kan hon önska att någon hade sett hennes nariga händer, hennes maniska pluggande som inte ledde till några höga betyg och vågat ställa frågan hur hon egentligen hade det.
– Det är viktigt att man som lärare vågar skrapa på ytan. Eleven blir säkert irriterad och sur i stunden, men tacksam efteråt.
Tvångstankarna och tvångshandlingarna var ändå på en hanterbar nivå, så Sofia klarade av att fullfölja gymnasiestudierna. Men när hon gick vidare till universitetet för att läsa till förskolelärare och under en period pluggade i Holland försämrades hennes hälsa drastiskt.
– Det var så otroligt jobbigt. Det var så mycket nytt, jag kände ingen och miljön var helt annorlunda. För mig som svensk blev det en chock med alla droger som förekom helt öppet.
Redan innan hon åkte till Holland hade Sofia en skräck för sprutor, och under vistelsen fick hon för sig att hon hade blivit stucken av en kanyl och fått HIV.
– Jag förberedde mig på att dö. I två års tid var jag övertygad om att jag hade HIV, samtidigt som jag visste att det var befängt – jag hade ju inte blivit stucken. Men jag kunde inte få det ur huvudet.
Tanken på att hon var smittbärare begränsade Sofia oerhört. Hon var livrädd att hon skulle orsaka att någon annan fick HIV och fick hela tiden tänka på vad hon tog i och vad hon gjorde så att smittrisken skulle bli minimal. Under den här tiden hade hon en relation som hon inte trivdes i, men hon kunde inte avsluta den.
– Att han redan hade fått HIV av mig var ju självklart, men om jag gjorde slut skulle han skaffa en ny flickvän och då skulle HON dö på grund av mig, och det fick bara inte hända.
När hon försökte berätta för vänner hur hon tänkte och kände möttes hon av total oförståelse. Man ryckte på axlarna och konstaterade, att det här var ju en så absurd tanke så det kunde hon väl inte fästa någon vikt vid?
På något sätt lyckades Sofia ändå avsluta förskollärarutbildningen. Men när hon väl började jobba som förskolelärare tog tvångstankarna över. Hon fick tankar om att hon skulle skada barnen, och hade oerhört svårt med blöjbyten och att torka upp kräks och annan smuts. Hon behövde tvätta sig hela tiden.
– Efter ett halvår gav jag upp, jag klarade inte det här. Men jag erkände inte varför, jag sade att jag ”ville prova på något annat”, och ”det här var inte rätt för mig”.
Det var i den här vevan som Sofia till slut fick sin diagnos. Hon sökte vård för än det ena, än det andra. Till slut hamnade hon hos den där psykologen som kunde sätta fingret på vad det egentligen handlade om, att det var OCD och att Sofia var deprimerad. Sofia fick börja med medicin och kognitiv beteendeterapi, KBT.
– Under den här perioden undvek jag allt som hade med barn att göra. Men min terapeut såg till att jag steg för steg närmade mig, vi gick till lekparken och satte oss. Och sen närmade vi oss ännu mer. Vi pratade mycket, han uppmuntrade mig och jag vågade erkänna saknaden över att jag inte arbetade med det jag utbildat mig till. Ska tvånget få bestämma det här? Nej!
Till slut var Sofia så pass mycket bättre att hon vågade sig tillbaka till förskolans värld. Hon fick ett jobb, och tillsammans med sin terapeut förberedde hon sig att möta blöjor, spyor och skadetankar.
– Det kändes som en enorm seger att komma tillbaka till mitt yrke. Första dagen tog jag mig igenom både blöjbyten och att torka kräks, och det var så härligt att känna: Jag fixar det här!
Även om hon fått bra behandling finns tvångstankarna kvar till viss del, Sofia är till exempel extra noga med hygien och får tankar om skador och sjukdomar. Men det är på en hanterlig nivå, och hon ser flera saker som hjälper henne att hålla tvånget i schack.
– Sömn, mat, kärlek och trygghet! säger hon och skrattar. Och medicinen, det är jätteviktigt för mig. Liksom en diabetiker behöver sitt insulin behöver jag mitt sertralin för att fungera och må bra.
Innan hon får mens blir tvångstankarna ofta värre – hormoncykeln påverkar serotoninnivåerna. Men eftersom hon vet att det är en tillfällig försämring så känns det lättare att ta sig igenom de perioderna.
Men även om hon har fått insikt i vad hon behöver för att fungera och må bra har hon naturligtvis haft upp- och nedgångar. Under en kortare period fick hon sjukskriva sig på deltid, för att få den där tiden till extra vila som hon behöver.
I dag jobbar hon heltid. En hjälp på vägen i kampen mot tvångstankarna har varit podden ”Tomas & Dennis podcast”. Genom den har hon kunnat komma till klarhet med att en tanke är bara en tanke och inte något man behöver ta på allvar. För hur verklig är en tanke? Det är först när man tror på tanken och låter sig styras av den som det blir problem.
– Tvångstankarna kan kännas väldigt verkliga, säger Sofia. Men man kan säga att det är som i en film, att jag har en avdelning för specialeffekter i min hjärna som får det att kännas så. När skadetankarna tränger sig på försöker jag tänka att det bara är avdelningen som gjort ett skickligt jobb.
Intervju gjord av Elin Olaisson