På jobbet som vårdare blev diagnosen en tillgång

Ständig vaksamhet kring sitt tvångsbeteende och en öppenhet kring sin diagnos har varit framgångsfaktorer för Erika Lindquist. Trots ofullständiga gymnasiebetyg har hon tack vare sin målmedvetenhet kunnat få ett jobb där hon kan göra det hon trivs bäst med – att hjälpa andra. Ibland kan diagnosen till och med vara en fördel i jobbet.

Erika Lindquist arbetar som vårdare på ett LSS-boende. Hon ser till att de boende får det stöd de behöver med till exempel personlig hygien, matlagning eller att komma iväg på fritidsaktiviteter.

– Jag mår bra av att känna att jag gör något bra för andra, säger Erika. Om en enda människa säger att de tycker att jag gör ett bra jobb kan det göra hela min dag.

När vi träffas ligger hon i startgroparna för att börja ett nytt jobb, även det som vårdare men på ett annat LSS-boende. Jobbytet hoppas hon ska bidra till att hon utvecklas i arbetet och att hon så småningom ska kunna utbilda sig till stödpedagog. Hon har varit öppen med att hon lider av tvångssyndrom.

– Jag ser det som en fördel, att jag kan ha en större förståelse för brukarna eftersom jag har egen erfarenhet av att leva med en sjukdomsdiagnos. Eftersom jag varit timvikarie där tidigare visste personalansvarig om att jag har tvångssyndrom men erbjöd mig ändå en tillsvidareanställning, det känns väldigt bra.

Erika gick på högstadiet när hon först började få problem med tvångstankar. Hon blev orolig över att bli allvarligt sjuk och kanske bli handikappad för livet – tankar som gnagde inom henne hela tiden.

– Jag tänkte att om jag hamnade i rullstol skulle ingen vilja vara med mig, jag skulle förlora alla vänner, säger Erika.

Efter nian åkte hon på en språkresa, och vid hemresan upptäckte hon på Arlanda att adresslappen till hennes resväska var borta. En liten oviktig händelse kan tyckas, men tanken på att någon skulle hitta hennes adress och göra inbrott växte sig allt större inom Erika. Hon började gå kontrollrundor hemma för att försäkra sig om att dörrar och fönster var låsta och att ingen tagit sig in och gömt sig. Hennes ritualer blev allt mer omfattande och det kunde till slut ta mer än en timme för henne att gå igenom alla skrymslen och vrår – även gömställen där ingen människa skulle kunna få plats behövde kontrolleras, till exempel skåp och lådor.

Efter en händelse på gymnasiet – där hon oväntat hamnade mitt i en flock med flaxande duvor – fick hon tvångstankar om att hon hade blivit smittad med skabb. Hon började tvätta sig extremt mycket, fler och fler platser i hemmet blev omöjliga för henne att vistas i eftersom där fanns smitta och till slut kunde hon bara vara i sitt rum och i köket.

– Det kunde gå åt en hel tvålflaska för en dusch, säger Erika. Mina föräldrar fick stänga av varmvattnet ibland för att jag skulle sluta duscha, och jag blev förstås jättearg.

Föräldrarna stod handfallna och visste inte hur de skulle hantera det hela. Till slut ringde hennes pappa det psykiatriska mobila teamet för att få råd, och de rekommenderade att kontakta en psykiater för vård och medicin. Efter diverse undersökningar och ifyllda frågeformulär fick Erika höra att hon hade tvång.

– Jag tyckte att de var dumma i huvudet. Jag hade inte tvång, jag ville ju bara inte få skabb.

Trots att hon var skeptisk började hon äta medicin och så småningom också med kognitiv beteendeterapi, KBT. Sakta började hon bli bättre.

– Det var tufft, minns Erika. Jag tyckte illa om min terapeut och ansåg att hon gav mig ett dåligt bemötande – vilket hon så klart inte gjorde. Men de man hatar mest under behandlingen är de man har mest att tacka för i efterhand, hon hjälpte mig verkligen.

Med åren har hon genomgått flera KBT-behandlingar, även om hon har kunskap om hur hon ska tänka och göra behövs ibland stöd från en terapeut.

– Det gäller att vidmakthålla det beteende man tränar upp i KBT:n även efter behandlingen, säger hon. Halkar du dit kan du bli sämre på en vecka.

Svårigheterna påverkade Erikas skolgång. Det var jobbigt att ta sig till skolan – såg hon någon på bussen som kliade sig var hon tvungen att åka hem och duscha. Ibland kom hon fram men var tvungen att åka hem igen för att smittankarna blev för starka. När hon gick ut efter trean på gymnasiet hade hon ”icke godkänd” i fyra ämnen.

Erika fick aldrig något stöd från skolan kring sina problem. Ingen uppmärksammade att hon var borta så mycket och inget elevvårdsteam kopplades in.

– Jag har inte reflekterat över det tidigare, säger Erika, men det hade förstås varit bättre om någon med ansvar kontaktat skolsköterskan eller mina föräldrar och försökt ta reda på varför situationen var som den var.

Det var bara vid ett tillfälle som skolan tog upp frånvaron, det var när Erikas klass tränade inför en teaterpjäs som hennes mentor ringde till hennes pappa och undrade om de behövde skaffa en ersättare eller inte. Den gången gjorde Erika en deal med sina föräldrar och lovade att anstränga sig för att delta i repetitionerna mot att hon skulle få lov att duscha 20 minuter när hon kom hem. I dag är hon tacksam för den strategin, hon lyckades vara med i pjäsen och fick med sig en positiv erfarenhet.

Efter gymnasiet jobbade Erika med telefonförsäljning och som biträde i olika butiker. Hon är social och tycker om att jobba med service. Men hon kände att hon ville komma vidare i livet, hon ville hjälpa och stödja människor men visste inte på vilket sätt. Efter en del sökande hittade hon en yrkeshögskoleutbildning till behandlingsassistent i psykosocialt arbete i värmländska Forshaga som hon kunde läsa trots de missade gymnasiebetygen.

Under den här tiden ville Erika inte vara öppen kring diagnosen. När hon började i Forshaga vågade hon inte uppge på hälsodeklarationen att hon åt SSRI-preparat eller att hon hade tvångssyndrom.

– Jag var rädd att jag inte skulle få gå utbildningen då, säger hon.

I efterhand har hon förstått att det inte hade spelat någon roll. Vid ett tillfälle under den tvååriga utbildningen mådde hon så dåligt att hon behövde åka hem till Stockholm för att få vård, och då berättade hon för sina lärare att hon har tvångssyndrom.

– De sade att det inte var något problem, säger Erika.

Hon berättade också om sjukdomen för klasskamraterna i samband med att de läste om psykiska sjukdomar. Alla var förstående, en del kommenterade att det var starkt av henne att berätta, men i stort var det inte något som väckte så mycket uppmärksamhet – och det tyckte Erika kändes bra.

– De gjorde ingen grej av det, säger hon.

Studierna gick bra, hon trivdes med yrkesvalet och det gick snabbt att få jobb efteråt. Via en kompletterande kurs har hon också läst in ett ämne för att i framtiden kunna gå socionomutbildning.

– Socionomutbildningen är populär, så jag måste skriva högskoleprovet först och få ett högt betyg för att ha en chans att komma in, säger Erika.

Erika brinner för att minska på stigmatiseringen kring psykiska sjukdomar. Hon skriver öppet om sin OCD på Facebook och Instagram, och tvekade inte det minsta kring att ställa upp på den här intervjun. Men hon pratar inte lika mycket om sin diagnos i alla sammanhang.

– Bland mina arbetskamrater talar jag inte så mycket om det, säger hon. Det känns mer som en del av mitt privatliv och jag vill inte pracka på någon sådant de inte är intresserade av. Jag vill ju främst peppa andra med problem.

Psykisk sjukdom är fortfarande ett tabubelagt område för många, och även om Erika i friska perioder kan skratta åt att hon öppnat små skåp och lådor för att kontrollera att ingen människa gömt sig där, känner hon i sämre perioder fortfarande en skam över sin sjukdom.

– När jag mår dåligt kan jag inte förstå att jag har kunnat skratta åt mitt eget tvångsbeteende, säger hon.

I nuläget har Erika fortfarande vissa tvångshandlingar hon behöver göra, till exempel måste hon titta på spisen ungefär en minut efter att hon stängt av för att försäkra sig om att den inte är igång, och hon känner efter att dörren är låst några extra gånger.

– Men jag kommer inte för sent till jobbet eller till aktiviteter, säger hon, jag kan bryta handlingen och då känner jag att jag har tvånget under kontroll.

 

Intervju gjord av Elin Olaisson