Jag hoppas att min story kan bidra med något för någon, om det bara hjälper EN människa, gör det mig till en lyckligare människa. För tillsammans kan vi stärka varandra. Jag heter Sofia, är 27 år gammal och arbetar idag som media och marknad-säljare, bloggar och kommer inom en snar framtid att börja föreläsa om psykisk ohälsa och framförallt om OCD och GAD.

Jag har haft tvångstankar sedan jag var ett litet barn. Jag tittade alltid under sängen innan jag skulle lägga mig, jag kollade i garderober, i alla rum, tittade så dörren var låst och spisen, kaffebryggare och allt annat var urkopplat. Tanken slog mig alltid, TÄNK om det skulle börja brinna, och så hade jag kunnat stoppa det? Jag var också tvungen att säga till mina föräldrar att vi skulle ses nästa dag, så jag inte skulle dö i sömnen, ja ni hör ju, det var rätt jobbigt redan då. Men jag tror inte jag förstod det då. Jag har även alltid haft dåligt samvete, känt skuldkänslor inför typ allt och alla, och mycket inom familjen, jag var rädd att mamma och pappa skulle tro att jag inte älskade den andra lika mycket, så jag var tvungen att försäkra mig till dem att det verkligen var så.

Under mina tonår rullade allting på, jag hade lite tvångstankar men det gick nog ändå helt okej. Inget jag reflekterade så mycket över, jag var orolig men det hade jag ju alltid varit. Jag kontrollerade mycket saker, men det levde jag liksom med på något sätt. Men den stora helvetesresan som på riktigt tog över mitt liv, mitt förhållande, mina vänskapsrelationer, min familjerelation, mitt liv och min glädje och energi, det var för ungefär för två år sedan när tvångstankarna totalt eskalerade. Jag visste inte vem jag var, om jag litade på mig själv, vem jag var, hur jag var, om jag hade gjort något som var fel, om jag sagt opassande saker, om jag var en dålig flickvän, om jag var en bra människa eller inte, var ständigt orolig över saker hela tiden. I ungefär ett år gick jag då utan att veta vad ”det var för fel på mig”. Mina dagar bestod av riktigt grov ångest, malande oro i kroppen, stressad och en hel hög av snurrande tankar. Jag var en väldigt vilsen människa. Jag hade mycket tvångstankar i min relation, ROCD, som jag idag förstått är en form av OCD som jag inte är ensam om. Det var det värsta året i mitt liv, jag mådde så jävla dåligt, jag vet att jag hade tankar som ”vad är det som hänt med mig, vad har tagit över min kropp, jag är inte mig själv, är jag psykiskt störd”? Jag förstod ju inte. Det var ingen annan som förstod, det var ett helvete. Jag satt på toaletten och kände att jag inte orkade mer, jag ville inte leva om det skulle vara så hela mitt liv. Var mitt glada och livfulla liv slut där? Jag åkte till New York med min bror och hans familj, tänkte att det skulle vara bra att komma iväg någon vecka. Det var ju ändå okej just då inbillade jag väl mig. Jag kunde väl leva med ångesten. Jo tjena. Redan på flyget dit började min hjärna spinna, jag fick panik, jag var instängd i ett flygplan, jag kunde inte fly. Jag ringde min pappa varje dag för att försäkra mig om att jag inte var en konstig människa, att mina tvångstankar var normala. Jag fick upp tankar hela tiden, de förföljde mig, vad jag än var eller gjorde så följde mina tankar efter mig. Den telefonräkningen slutade på över 3000 kr. Jag kom hem, hade panik, tankarna förföljde mig vad jag än gjorde.

Två dagar efter jag kom hem bröt jag ihop totalt. Jag bara vaknade en morgon och kunde inte röra mig, jag orkade inte mer, jag ville bara försvinna. Jag hade tvångstankar som förföljde mig sedan kvällen innan och jag vill aldrig igen uppleva den hemska ångest som då tog över min kropp. Jag hade fruktansvärt ont i hela kroppen, ångesten hade tagit över min kropp just då. Det var då min dåvarande pojkvän sa till mig efter att jag förklarat tankar som hade förföljt mig sedan kvällen innan i ren panik. Han sa: Sofia, du har ju tvångstankar. Jag började läsa, gjorde research på allting, hittade andra länkar om tjejer som hade haft ROCD (Relations-OCD) som trodde de varit otrogna, trodde att deras partner varit det, trodde att allt de gjorde var fel, kände skuld, skam, osv. Då började jag känna igen mig. Jag läste mer, mer och mer. Tillslut förstod jag: Men Sofia, det där är ju du. Det var liksom som att det var jag som hade skrivit allting. Det var en lättnad samtidigt som det var otroligt jobbigt.

Jag fick komma till Karolinska i Huddinge, där jag fick min diagnos, OCD och djup depression. Där påbörjades ytterligare en resa. Kontakt med läkare, psykologer, väntetid osv. Jag fick kriga för att få en bra terapeut då jag hade haft flera innan som inte fattat någonting. Jag landade tillslut, efter en hård kamp hos världens bästa psykolog i februari. Hon förstod också på en gång att jag hade ytterligare en diagnos, GAD (Generaliserat ångest syndrom). Hon har hjälpt mig OTROLIGT mycket, varje vecka under hela våren. Hon har gett mig riktigt jobbiga och tuffa läxor som har varit en utmaning, men vill man bli frisk igen, så måste man kämpa och ta sig igenom de tuffa utmaningarna för att komma ut på en bättre sida.

Jag är idag friskförklarad från min djupa depression, har inte alls lika mycket jobbiga tankar, även om jag har bakslag under vissa perioder och jag har tvångstankar är det inte alls på samma nivå som innan. Jag kan känna lycka och glädje igen och se livet ur ett annat perspektiv. Jag förstår idag hur jag ska hantera min ångest, ältande tankar, oro och mina tvångstankar. Jag förstår dem idag, det gjorde jag inte förut. Jag är inte klar än, men jag har kommit en väldigt lång bit på vägen, och mitt mål var att må bättre tills sommaren 2016, och det gjorde jag. I somras hade jag ett bakslag, men så får det vara. Det är en del av resan. Däremot är det en resa kvar, men det går framåt och ibland går det bakåt, men det måste det få göra, för det betyder att det går framåt igen. Inom en rätt så snar framtid, vill jag föra vidare det jag gått igenom och fortfarande går igenom (fast jag mår betydligt bättre) och prata med andra tjejer som upplevt eller upplever liknande situationer. Jag vet att jag har så himla mycket att ge och för mig är detta så otroligt viktigt för jag vill uppmärksamma den psykiska ohälsan som finns där ute. Jag vill bryta samhällets generalisering på att det anses vara tabu, det är därför jag varit och är så öppen med detta bland annat på min blogg där jag har skrivit öppet om min vardag och hur jag mår och hanterar mina diagnoser.