Från totalkaos till heltidsjobb

När tvångstankarna tog över tillvaron rasade Joakims betyg. Sista året i gymnasiet hade han mer än 50 % frånvaro. Men tack vare stor förståelse från skolan och specialanpassningar lyckades han ändå få slutbetyg och kunde senare ta sig till universitetet.

Det vari tvåan på gymnasiet som Joakim Larsens tvångssyndrom, som han blivit diagnosticerad med ett par år tidigare, eskalerade från att vara besvärligt till att bli helt förödande. Året innan hade han haft A i alla ämnen, men nu hade han stora svårigheter att ens kunna ta sig till lektionerna. I huvudet snurrade ständigt katastroftankar om att familjen skulle dö, och Joakim behövde ständigt tänka skyddsramsor för att katastroferna inte skulle inträffa.

– Hade jag kunnat göra någonting samtidigt som skyddsramsorna hade jag kunnat klara mig hyfsat, men det kunde jag inte, säger Joakim.

Ofta behövde han stå stilla och blunda samtidigt som han tänkte skyddsramsorna, gärna hålla andan också. Om han fick någon positiv eller negativ tanke i huvudet var han tvungen att gå tillbaka och göra tvärtom, eller göra saker tre gånger. Han bodde fyra minuters gångväg från skolan, men det kunde ta honom en och en halv timme att komma fram.

Vardagliga saker fick igång tvångstankarna, till exempel nyhetsrapportering eller små detaljer som bokstaven ”p” eller om någon hade färgat svart hår. Det blev svårt att över huvud taget prata, för om Joakim sade något associerade han det till något negativt eller någon katastrof. Därför valde han att aktivt att ha distans till alla, det var för jobbigt att prata med folk.

– Innan var jag väldigt social, och jag tror att det bidrog till att folk accepterade att jag var sjuk. Jag lämnades i fred.

I kaoset fanns få, om ens något, andningshål. Allt som tidigare varit roligt och avslappnande, som att spela dataspel, läsa böcker eller kolla på film, blev omöjligt eftersom det triggade igång tvångstankarna.

– Jag trodde inte att jag skulle kunna bli frisk. Jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna ha en normal konversation igen, eller ha ett normalt jobb. Det fanns inte på kartan.

Joakim gick hos en terapeut, men inte med målet att bli av med tvångssyndromet utan för att hitta strategier för att klara av så många timmar som möjligt i skolan. Först när gymnasiet var avslutat skulle han försöka bli frisk.

– Vi jobbade mycket med att skjuta upp tvångshandlingarna. Knuffa tankarna framåt, göra skyddsramsorna efter lektionen i stället.

Skolan hade stor förståelse för Joakims problem, och gjorde allt de kunde för att han skulle klara av skolgången. Man struntade i att notera Joakims frånvaro och sena ankomster – sista året i gymnasiet missade han mer än 50 % – och han fick göra alla prov muntligt eftersom även att skriva triggade igång tankarna. Han fick hisskort, eftersom han inte klarade av att gå i trapporna längre. Hemuppgifterna fick han diktera för sin syster, som sedan skrev ned det han sade.

– Jag gjorde bara precis vad som behövdes för att bli godkänd, berättar Joakim, och alla lärare var införstådda med varför.

Strategin lyckades. Joakim fick slutbetyg i alla ämnen, även om det var lägsta betyg.

– Lättnaden när jag gått ut gymnasiet var extrem. Jag kan fortfarande, tio år efteråt, vakna i en mardröm där jag har en engelska inlämning som måste göras.

Så kom då tiden när han skulle satsa på ordentlig behandling. Efter lång väntetid kom han till Ångestenheten på Karolinska sjukhuset. Han gick en 12-veckorsbehandling med både gruppterapi och enskilda möten och lärde sig mycket om hur tvång fungerar. Men övningarna hjälpte inte honom lika mycket som de andra, han förmodar att det hade att göra med att hans problem så mycket rörde sig kring tankar i stället för handlingar. Han fick komma tillbaka på en ny period och fick en ny terapeut.

– Det var hemskt jobbigt, hon var otroligt hård.

För att komma åt problemet tvingades Joakim att frossa i sina värsta tankar. Han fick berätta om tankarna i detalj, han fick spela in berättelserna och sedan lyssna på dem. Andra exponeringsövningar var att prata om nyheterna, sådana nyheter som för andra är obehagliga men hos Joakim skapade panik.

– Det jag lärt mig är att man måste pressa sin ångest, pressa den så mycket det bara går. Bästa trösten är att man aldrig kan få så mycket ångest i huvudet att man ramlar ihop och dör. När man varit i ångesten ett tag går den automatiskt ner, av sig själv. Och det är då man lär sig något.

I dag är han djupt tacksam mot sin terapeut. Tack vare behandlingen kunde han börja plugga på universitetet, först på halvtid och så småningom på heltid. Ett annat steg på vägen var ett sommarjobb på Tom Tits.

– Efter att ha klarat två terminer på högskolan fick jag inte längre någon aktivitetsersättning från försäkringskassan och jag behövde pengar. Man kan säga att jag bara slängde mig ut och chansade på att jag skulle klara det. Det blev en del i min exponering.

Chansningen gick hem, Joakim klarade av sommarjobbet även om det innebar många svåra stunder där han återigen tog till taktiken att skjuta upp tvångshandlingarna. I dag betraktar han sig själv som frisk, men fortfarande ser han till att medvetet utsätta sig för jobbiga saker för att exponera sig för tvånget och därmed minska ångesten.

– För mig är det bra med serviceyrken, jag träffar många människor och det blir igen som att ”slänga sig ut”.

Joakim har  efter sin kandidatexamen jobbat på många ställen, främst inom turistnäringen på olika museum men också som säljare hos olika bokhandlare och som danslärare. Alldeles nyligt fick han ett heltidsjobb på Nationalmuseum. Dessutom arbetar han som ambassadör för Hjärnkoll ung med att sprida kunskap om psykisk ohälsa, något som är viktigt för Joakim.

– Den här tioårsperioden av sjukdom har format mig till den jag är idag. Jag vill inte vara den jag var innan, jag har fått ett annat perspektiv på livet. Det finns så många människor som lider av psykisk ohälsa, och jag vill göra vad jag kan för att hjälpa andra.