Trichotillomani (TTM)

 

5 år gammal;

Drar loss yttersta raden av plasthår på babydockans huvud.

Skäms. Förstår inte. Kan inte sluta.

Cindydockan, som jag också förstör, får nytt huvud beställt i leksaksaffären.

Skammen är total när vi hämtar ut det.

 

10 år gammal;

Eksem över hela kroppen och ansiktet.

Mycket stress.

Mamma ser en stor kal fläck på mitt huvud, när jag sitter i fåtöljen.

Hon ropar högt och börjar gråta.

Tillkallar pappa.

Där börjar historien om ”plötsligt håravfall”.

Inga ögonfransar kvar, knappt några ögonbryn.

Skam över lögnen. Skam över vad jag gör mot mig själv.

Lustkänslor när jag drar loss, som förbyts till äckelkänslor efteråt.

Otaliga läkarbesök och kurer mot ”håravfallet”.

Sluter mig, vill inte tala om det.

Vet min lögn. Vill inte ljuga.

Skriver i dagboken, snart måste jag sluta.

Nästa vecka. Nästa månad. Nästa år.

Ritar självporträtt med fina frisyrer i dagboken.

Har keps inne i klassrummet och i matsalen.

 

30 år gammal;

Historien om ”plötsligt håravfall” slutar.

Föräldrarna får ett brev, postat av mig tillsammans med KBT-terapeuten.

Vill inte skuldbelägga. Vill inte anklaga. Skriver öppet.

Känner mig sårbar, men lättad.

Mamma ringer upp.

Hon gråter.

Jag tröstar.

Går i behandling,

Tar medicin.