Han är fjorton år och gömmer sig alltid när kameran kommer fram. Jag tycker han fjantar sig.

Han sminkar sig. Han är inte nöjd och sminkar om sig. Han byter kläder och det tar tid innan han hittar rätt. Jag tycker han är fåfäng.

Han står framför spegeln längre och längre tid och har det så mörkt i rummet att man knappt ser något. Jag föreslår att han ska tända, men han blir arg. Jag förstår inte.

Han kommer senare och senare till skolan på mornarna. Jag tycker han är slö.

Han är femton år och kommer inte iväg till skolan utan ligger hemma och tittar i taket. Jag försöker få iväg honom till psykolog. Jag tjatar.

Han har börjat skära sig. Jag tvingar iväg honom till psykolog. Jag är orolig.

Han går hos en psykolog som han tycker om. Han får diagnoser. Han får medicin. Jag läser och försöker förstå.

Han har helt slutat gå till skolan och slutat träffa kompisar. Han går aldrig ut. Han kan inte sova på nätterna. Jag och hans pappa turas om att vara hemma med honom, så han aldrig behöver vara ensam.

Han vill inte längre leva. Jag kan inte jobba och tillbringar mer tid på sjukhuset, tillsammans med honom, än jag är hemma. Jag är rädd.

Han behöver hopp om framtiden. Vi letar behandlingshem. Vi har kontakt med socialtjänsten.

Han vill gå på gymnasiet och han vill gå på kollo. Nästan ingen tror att det är möjligt.

Han är sexton år och har börjat gymnasiet. Jag har äntligen hopp om framtiden.

Han är tjugo år.  Han blev inte klar med gymnasiet, men vill läsa vidare på högskola. Vi försöker hjälpa honom att börja på en folkhögskola.

Han är tjugotvå år och läser medicin på KI. Jag är enormt imponerad, för jag vet hur mycket han har kämpat.